Just nu önskar jag att det fanns en knapp att stänga av livet med. Bara tills alla andra och hela världen gått vidare ett tag. Det är fan för mycket nu, jag orkar inte. Det står överallt att man ska lära känna igen symtom när man inte mår bra mer men vad fan ska man göra då? Va?! Nej just det ingen har något svar på det för livet rullar på vidare men allt det jag måste klara upp eller avgöra står kvar när jag kommer på benen igen. Ens eget liv är som att vara egen företagare om jag jämför med min sambo som driver eget. Är jag sjuk och mår dåligt så är det ingen som gör mina sysslor under tiden som jag är sjuk. Jag har fyra barn, en hund och ett hus som inte rullar på om inte jag kliver upp på morgonen eller om jag inte orkar tvätta barnens kläder, jo jag orkar till slut sätta på med maskin men just nu orkar jag inte hänga upp den och just nu är inte tvätten prio ett. Prio ett är att jag ska fortsätta kämpa och fortsätta leva så därför stoppar jag in min sons byxor i torktumlaren så han har byxor att ha på sig imorgon. Resten får ligga antingen tills den behöver tvättas om för att den börjar lukta eller om jag hinner orka hänga upp den tidigare..
På riktigt önskar jag att jag bara kunde be någon att ta hand om mina "uppgifter" så jag kunde ta en taxi till psykakuten och be om att få bli inlagd för jag vet inte hur länge jag orkar hålla på med alla jävla motgångar.
Jag är stolt och känner mig lättad för jag tänker på vad JAG vill, jag blir arg för att folk inte respekterar mig och jag blir sjukt ledsen för att jag inte har energi att ta hand om mitt liv.
Oj vad sentimentalt inlägg men det här är min dagbok och jag behöver skriva av mig för att kunna få ur mig mina tankar och även för att gå tillbaka och se hur jag mått innan jag ska träffa läkare och psykolog nästa gång. För mitt minne just nu är som en fucking jävla guldfisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar