Jaga rätt väg

Igår träffade jag min nygamla psykolog som jag träffade första gången september 2011. Hon är underbar, hon gör mig lugn bara av sin närvaro. Igår när jag satte mig där i den djupa chesterfield fåtöljen kände jag mig på den djupaste mörkaste havsbotten. Men efter ett tag när vi började prata om vad som hade hänt sen sist vi träffades i april detta året så blev jag mer och mer påmind om hur långt jag har kommit med att hitta fred med mig själv. Idag känner jag vad jag själv vill och om jag vill. 

Tidigare har jag varit som en osäker liten vilsen myra och även känt mig så liten. Det kanske är svårt att tro utefter hur andra sett mig in action. Men det som syns är nått helt annat än insidan eller för mig är det så. Idag ser jag inte lika mycket ner på mig själv som jag gjorde i våras. Och jag säger ifrån om jag inte orkar vill eller förstår. 

Jag är en känslomänniska och jag är expert på att dra mina egna slutsatser av vad andra ser på mig, av mig eller tycker om mig. Felet är bara att det är bara vad jag själv tror.

Kortfattat. Jag kom till psykologen med djupa hopplöshet känslor och gick därifrån med en påminnelse om att jag just nu är mittemellan den mörka botten och den ljusa ytan. Och det kommer att vända igen.

Tack för du läste 🙏

Nya armband