•

Långt inlägg. Sparat för egen skull. 

Den värsta flygningen 

Okej alla kan vara lite nervösa inför en flygresa. Jag ska flyga hem till Sverige idag, det börjar med att jag inte ens kan somna på kvällen innan det var dags för hemfärd. Redan där är jag prövad till max. För mig skapas det en inre stress och oro i mig om jag inte sover och äter på regelbundna tider. Är orolig för att behöva stressa till planet men det gick ok. Väl på planet känner jag trycket över mitt bröst en stor det jävla panik ångest attack är påväg, jag börjar hyperventilera och hör efter konstiga ljud när motorerna startar i planet. Skrek till av minsta sväng eller gupp vid start. Jag andades och försökte verkligen tänka bort känslan av trycket i bröstet och en säker känsla av att jag kommer dö, jag kommer inte komma hem. Jag kommer inte få träffa mina barn fler gånger. Aldrig kyssa min sambo eller säga ha en bra dag på jobbet till honom. På hemresan fick jag sitta långt fram. När bältes lampan släcktes behövde jag gå, jag ville helst ställa mig upp och säga åt alla på planet att jag har panik jag tror att jag kommer dö, det här kommer gå illa. Men jag var tyst. Jag gick på toa, gick längre bak i planet, gick in på en ny toa. Samlande mig och gick längst bak i planet till flygpersonalen och sa förlåt men jag håller på att få panik ångest och då brast det, en del av ångesten släppte. Berättade att jag är sjukskriven pga depression men att jag är På väg tillbaka och att förändringar stressar mig till ett åskande moln. Jag har haft en underbar vecka och har verkligen kommit långt men jag kan bara tänka att jag kommer sjunka ner till botten igen. Alla kommer ledsna på mig och ja självömkan men jag känner mig helt fucking ensam långt ner på botten och luften är fan slut, igen. 

Vilken otacksam djävul som blir bjuden på resa och är påväg längre ner än längst ner på havets botten. 

Jag säger att jag älskar havet, att det är därför jag bor i Skåne. Precis innan jag åkte till Thailand drömde jag om en ny Tsunami, efter den drömmen har jag gått och varit ganska beredd på att det kunde komma en så jag skulle inte ta mitt liv så förgivet. Det kom ingen Tsunami och jag klev på planet med känslan att jag kommer krascha. Kanske letar jag upp rädslor nu för att ha något att skylla mitt dåliga mående på just nu? 

När jag kommer hem ska jag krama mina barn tala om för dom att jag saknat dom och hur viktiga dom är för mig. Sen får jag bara ta dagarna som dom kommer. Jag har insett att det är inte mycket som behövs för att jag ska bli labil. 

Antagligen för jag inte vet vem som kommer bli min nya läkare och om jag kommer kunna känna förtroende för denna.. Kommer jag bli sjukare i min sjukdom eller kommer jag nånsin kunna komma tillbaka till jobbet igen?!

Är det här bara en svacka eller är jag påväg ner igen? Jo jag skrev att jag älskar havet och att jag varit rädd för en ny tsunami. På stranden i Thailand när jag gick och njöt längs strandkanten eller när jag badade så tänkte jag på att jag älskar havet men jag är samtidigt rädd. Nej jag är inte rädd jag har respekt. Det är väl det livet handlar om respekt och om att ge och ta? 

7 timmar kvar tills jag landar.

/ V