Skulle skrivit för fyra dagar sen

Året igen på "kraven" på mig själv. Att jag skrev i mitt senaste inlägg att jag skulle fortsätta skriva dagen efter för att jag inte orkade fortsätta skriva just då. Det har sökt mig i 4 dagar. Jag skrev att jsg skulle men jag gjorde det inte, och idag orkar jag inte heller för jag har tusen andra idéer o huvudet som inte alls är prio ett just nu men som distraherar mig till sånt som är viktigt. Ja jag kan fortsätta med mina analyser om hur jag fungerar... 

Det kanske börjar bli tjatig, då är det bara förnamnet för mig är det tjatigt att behöva tjata efte den hjälp jag behöver och som jag själv tycker att jag har rätt till. Men så enkelt är det inte att lida av en psykisk sjukdom. Punkt. Jag ska komma till ämnet som jag ville och som jag sa att jag skulle skriva om dagen efter som jag aldrig gjorde. 

Jag skriver just nu när jag är väldigt upprörd men samtidigt väldigt bestämd med att det MÅSTE göras något mot alla fördomar som samhället har om psykisk ohälsa. Jag vet det är inte bara jag som existerar och det är inte bara jag som sitter i den situationen jag gör. 

Till saken. 

Som säkert är väldigt förståligt så både läser och skriver jag i många forum som har med psykisk ohälsa att göra. Både för att be om förståelse, söka stöd och försöka ge andra stöd och tröst. Som du kan läsa nedan så har jag varit väldigt labil i flera månader pga psykisk ohälsa plus att jag fått en medicin att ställa in (det är inte bara att ställa in en medicin) utan det ska finnas en som biter på mig och som hjälper mot mina symtom. Och det ger med sig en väldans massa insättnings biverkningar. Det är inte som en öroninflammation att så fort du börjat med penicillinet så kan du vänta dig att slippa värken inom ett par dagar. Nej det tar VECKOR att komma upp till rätt dos och under tiden går man igenom flera olika insättningsbiverkningar som att du mår sämre av och kan få starkare ångest och självmordstankar. (För icke insatta människor kan det tänkas att nej sluta med medicinen direkt när du mår så dåligt av den) men så funkar det inte. Jag måste gå igenom dom här biverkningarna med ökad ångest, orolighet och mardrömmar och ännu värre labilitet för att snart har medicinen börjat ställa sig in i min kropp och psyke och börjar ge effekt. (Observera att detta är bara några få biverkningar som jag angett) 

I ett av forumen där psykisk ohälsa över lag är det stora ämnet så skrev jag och bad om råd / tips om någon fin plats eller upplevelse att göra på Phuket i Thailand och fick responsen att det var ett ilands problem och att det var skrattretande att jag bad om detta råd. Saken är den att jag känner stor oro och ångest över den här resan (som min mamma och hennes man bjuder mig och min syster på) jag, min mamma och min syster ska åka en vecka ensamma till deras hus som dom har i Thailand. Just nu är jag sjukskriven pga depression och ångest, nu när jag precis fått min diagnos Bipolär sjukdom. Där är ett faktum att samhället måste bryta fördomarna om psykisk ohälsa. 

Bara för att jag har lyxproblemet om jag ska åka till Thailand eller ej, har en villa, 4 barn, ett fast arbete att gå tillbaka till och en man som sliter arslet av sig för att vi ska ha det bra så är andras fördomar att jag inte kan vara psykiskt sjuk när jag har allt detta på ett silverfat. Jag är innerst inne tacksam över det jag har men det är det som är det sjuka i sjukdomen att jag fortfarande kan känna att jag inte har något att leva för, att jag inte kan känna glädjen över det jag har. Det betyder inte att jag är en bortskämd och otacksam dotter, sambo eller mamma. Jag är psykiskt sjuk och jobbar med mig själv varje dag.

Snälla hjälp mig genom att tillåta mig få klä av mitt psyke helt naket och tala om att psykisk ohälsa är ett stort problem och vem som helst kan drabbas. Varje arbetslös, sjukskriven individ har inte alltid varit sjukskriven och behöver inte vara det för alltid om alla fördomarna bröts ned av mer kunskap om just psykisk ohälsa. 

Tack.

Med vänlig hälsning, Veronica