Ökat dosen och livets slutskede

Har tagit tag i att ringa till psykiatriska mottagningen där jag har tid i januari. Bad om en tidigare tid eftersom min sjukskrivning går ut sista december, det var omöjligt med tidigare tid. Ringde till min chef direkt efter och berätta mitt dilemma. Hon förstod mig att jag inte orkar ringa runt och jaga ny läkare igen och tala om min historia ytterligare en gång för att få en sjukskrivning av en ny läkare. Om jag inte lyckas få tag på en läkare som kan sjukskriva mig så sa chefen att jag faktiskt har sparad semester så jag kan ju ta ut semester dagarna fram till jag får träffa läkaren.smart och skönt för mig att slippa kravet att jaga förlängd sjukskrivning. 

Jag har ökat lamotrigin på egen ordination. Jag vet att jag ska öka medicinen i januari när jag träffar läkaren men va fan ska jag gå och vänta för?! Det kommer bara förlänga min sjukperiod, ju tidigast jag ökar medicinen ju tidigare kan jag komma tillbaka och jobba!

Så funkar det att vara sjuk när det inte finns läkartider. 

Har varit trött av ökningen men lugnare. Vet inte om det är för att jag började med stämningsstabiliserande igen? Lamotriginet hjälper till att förebygga depressiva perioderna alt minska så dom inte blir så djupa. Och quetiapinet den stämningsstabiliserande medicinen verkar ångest dämpande, dämpar oro och förebygger hypomanierna. Mina impulser och hindrar mig att spinna iväg utan att tänka. Tidigare fick jag en ide och gjorde det direkt med eller utan sällskap helst utan eftersom så gick det snabbare och ju fler idéer han jag börja på. Handla har varit min kick. Oavsett om det var mat, kläder, inredning till hemmet, ett djur eller möbler. Möbler som jag skulle renovera som jag sen inte ens hade en tanke på vart dom skulle ha plats. Ja tokiga idéer har jag haft och kommer jag säkert ha fler av. 

Jag är lycklig i hela hjärtat att jag inte förlorat min familj under min långa sjukdom. Att min sambo inte gett upp mig och att jag ändå lyckats sköta barnen så dom har fått precis det dom behövt. 

Den ända som vet hur illa hela min livssituation varit är min sambo. Jag vet inte om det är tur eller otur. Han bär och har burit ett sjukt tungt lass flera månader nästan år men snart kan vi bära det tillsammans när jag är frisk. 

Jag vill ge en tankeställare till dig som läser. Hade din sambo eller vän drabbats av en plågsam sjukdom med flera månaders lidande med behandlingar av starka mediciner eller med tillfällig eller livslång förlamning. Hade du tröttnat och lämnat den sjuke i sticket?

En deprimerad människas symptom kan jämföras med en människa i livets slutskede. Det finns ingen energi kvar och hur man får tillbaka den är inviduellt, för mig var en läkartid ett nytt hopp om förståelse och kanske ny medicin.