Det sociala livet

Det sociala livet kommer verkligen av sig när det inte är lugnt i själen. Och det är lite som att om vi ska iväg hela familjen så kan jag gömma mig bakom dom andra och behöver inte ha lika höga förväntningar på mig själv. Nu är det varken att jag känner nedstämdhet eller glädje. Jag bara väntar på att jag ska känna om jag är påväg upp eller ner. För just nu vet jag inte. 

Innan idag var jag iväg med barnen och kände mig närvarande och hade skoj tillsammans med dom. Och samtidigt såg jag väldigt mycket fram emot kvällen då jag skulle på middag med vänner. Men nej ju närmare eftermiddagen kom.. Ju mer ångest kom över mig. 

Det mest dumma med ångest är att jag får ett tunnelseende, jag kan inte se eller känna att jag överreagerar utan tror på allt jag känner. Kan inte tänka att det blir bättre om en stund jag kommer ha kul och jag kommer få så mycket energi. Nej när ångesten är där så är den där och det går inte att få bort den och den stannar så himla länge. Och att den stannar länge beror ju till stor del att jag helst inte tar mina ångest dämpande som min läkare har skrivit ut och har ordinerat av en anledning. 

Ibland tänker jag att det är ett självskadebeteende att jag inte tar sobrilen för att då fortsätter jag att lida. 

Men varför tänker jag så? 

Nu ältar jag mitt mående ganska mycket och det ska bli skönt att träffa psykologen på måndag. Jag vill bara träffa henne och sitta där utan att behöva säga nånting. 50 minuter helt i tystnad och jag behöver inte göra mig till eller säga nått för att någon förväntar sig att jag ska säga nått. Joooo klart hon kommer förvänta sig att jag ska säga nått det är ju därför jag går dit för att prata.. 

En annan grej som jag tänker väldigt mycket på nu sista tiden, det är att jag igentligen så länge kan minnas har umgåtts och varit vän med människor jag inte ens har nått utbyte av, eller Jo all min positiva energi har jag lagt på dessa människor och så har jag gått där ifrån med jävligt mycket negativ energi och irritation, eller är negativ energi och irritation samma sak?

Varför har jag gjort så?

Är det för att jag har lärt mig att om jag inte kommer dit blir hon han ledsen, om jag inte ringer dit så blir den besviken. Om jag är hysterisk och ledsen och verkligen inte vill någonting så måste jag för att den människan eller människorna vill vara med mig men just då vill inte jag vara med dom. Jag har lärt mig som vuxen att vissa människor får man stå ut med men hur mycket ska en människa behöva stå ut med igentligen? Vill man inte så vill man inte så enkelt är det. Men hur säger man det på ett enkelt sätt utan att starta en konflikt? 

Mycket tankar snurrar i huvudet. Vad tänker mina kollegor när jag varit så mycket på jobbet och sagt att jag börjar jobba snart och att jag längtar efter att börja jobba... Men nej så blev det inte jag ska vara sjukskriven i 3 månader till.......

Suck och god natt imorgon blir en bättre dag!