En sån mamma..

Igår var jag en sån mamma som jag inte vill vara framför mina barn. Valter var hemma och var sjuk och jag var som en jävla zombie, sov sov och bara låg, gick mellan sängen och soffan. För att dämpa mitt dåliga samvete körde vi och köpte leksaksbilar och kinderägg. Det blev lite bättre på eftermiddagen då jag hängde tvätt och plocka här hemma. 

Sen när barnen somna på kvällen kom det där dåliga samvetet över mig...

Att mina barn inte förtjänar att se sin mamma så här. Att dom inte ska ta på sig mitt dåliga mående. Men barn är så sjukt lojala mot sina föräldrar. 

Jag kände att dom tunga svåra känslorna tog över, dom tog över mina känslor över kärleken till mina barn. Jag kände mig hopplös och ilska över att jag dras med den här jävla skiten. Varför kan jag inte få existera mitt i mellan? Varför måste jag vara den största stenen på havets botten eller uppe i sjunde himlen? 

Varför måste jag ha dom här känslorna att dölja mitt mående? Dölja för att jag är rädd att människor jag älskar ska tröttna på mig eller lämna mig för att mitt dåliga mående går ut över dom. Vart är den där gränsen när andra kommer säga stopp till mig?

Om jag redan nu känner att jag är så jävla jobbig när jag säger att det är dåligt igen och känslor misslyckande skölja över hela mig. Som när betongen stelnar är min personlighet den här jävla skit sjukdomen ett faktum resten av mitt jävla liv. 

Vem tar över när ingen ork finns kvar? Och hur jävla långt ska det gå innan någon kan ta över, bara ta över tills det är bra igen? För det vet jag ju nu vid det här laget, att det blir bra igen och sen när det varit bra igen så blir det dåligt igen.

Positiv inställning va?! Nej det handlar inte om någon jävla inställning så är det bara.