Lyckan kommer lyckan går...

Jag har tänkt, tänkt i tre veckor vad som kan hjälpa mig att må bättre. Känna lugn och ro i själen och hinna känna efter och hinna tänka mina tankar. 

För tre veckor sen fick jag olika erbjudanden om att frisörsalonger, spa och butiker vill sälja mina smycken. 

Min första tanke var wow fy fan vad kul, det här går ju skit bra, människor tycker om något som jag gör och tycker om det så mycket att dom vill dela det till andra människor, genom att sälja det via sitt företag. 

Jag började läsa på om f-skatt mm. Då kom käftsmällen. Det här är mer än jag klarar av. Jag får ångest bara av att vara ensam med mina barn och bära ansvaret över dom. Jag är sjukskriven från mitt jobb, från mina kollegor, från bilen med alkolås som jag måste blåsa i för att få jobb-bilen att starta. Jag längtar ju så efter det. Min vardag. Mitt liv. Mitt jobb. Mina vänner. Mina intressen. 

Jag måste kunna ta hand om mitt liv innan jag tar hand om förväntningar om att smycken ska levereras. Det är ju just det som är en av symtomen på min kroniska sjukdom, att jag ska undvika stressiga situationer och för förväntningar av mig själv. Det går inte samtidigt som jag ska fokusera på att må bra först och främst och sen må bra när jag är ensam med mina barn. 

Innan jag ens kan gå tillbaka till vardag med arbete så måste jag ha levt några veckor utan att vara nära tankar om att livet inte är värt att leva. Så är det. Förra veckan var dom tankarna ett faktum för mig. Det gick inte att säg åt mig att rycka upp mig, sparka mig själv i arslet. Jag lovar jag försökte men det gick inte. 

Nu har jag räknat alla mina färdiga smycken och lagt ut dom på tradera. Jag säljer av dom och någon gång ibland, kan jag pyssla utan att någon förväntar det av mig och så kan jag sälja det, ge bort det eller använda det själv, om jag vill. Jag bestämmer vad jag vill göra med smyckena och ingen förväntar sig något av mig. Den tanken ger mig en känsla att det är skönt. Skönt att inte ha förväntningar av mig. Inget är tvunget. Det är därför jag är sjukskriven för att jag inte klarar av att människor förväntar sig saker av mig. Att jag har ansvar att bära, beslut att ta. Det fixar inte jag. 

Jag behöver vara ifred, vara ensam. Läsa böcker. Ligga i sängen en hel dag. Gå en lång promenad utan att titta på telefonen. 

Inte ta några beslut ensam. Inte bära ansvar ensam. Jag behöver min sambo min älskade sambo vid min sida. Han behövs för att jag ska fortsätta klara av att leva. Han är den bästa vägledaren som leder mig tillbaka på vägen där jag kan känna att livet visst är värt att leva. 

Det låter egocentriskt att jag behöver honom för att leva. Men jag har sagt till honom att jag förstår och jag accepterar för hans skull om han vill lämna mig. Om han inte vill leva i det är oberäkneliga livet 

som det innebär just nu att leva med mig.

Jag förstår att han kan ha ett positivare liv utan mig. Och det ända han svara på det var att, han är kvar med mig för att han älskar mig. Han ÄLSKAR MIG.

Jag har inte en endaste tanke på att någon kan älska mig när jag mår så djupt dåligt och inte har något att komma med.

Om jag förstår honom rätt så har jag något att komma med bara för att jag är  där. Jag är kvar och kämpar för att överleva, över min sjukdom. Och det gör mig stark. Och ännu starkare efter varje skov. Den senaste månaden har varit väldigt labil. Jag har inte vetat var jag har mig själv eller mina barn. För vet jag inte var jag har mig själv hur ska jag då veta var jag har mina barn eller min sambo. Men min sambo påminner mig om vart jag är genom att påminna mig om var jag var för ett år sen. Två år sen. Fem år sen. Jag har kommit mycket långt och blivit mycket starkare. Min egen bild av mig själv har blivit starkare. Min bild av mig själv har inte varit någonting förän nu när jag snart är trettio år. Jag fyller trettio år i år. Jag har redan fyra friska barn. En fin sambo. En villa som jag äger halva delen av. Jag har ett fast jobb. Jag har en utbildning. Jag har tränat i perioder av mitt liv. Jag har varit fixerad över vikten, antalet kilo på vågen, varje gram har varit viktig. Jag har varit hungrig och haft ont i magen, men något gram kan ju göra skillnad och den skillnaden skulle göra mig lyckligare. Jag har flyttat ensam sextio mil från mina föräldrar, syskon, farföräldrar, vänner. Från minnen från min uppväxt för att jag trodde att mitt liv skulle bli bättre och lugnare. Att jag skulle få vara i fred. Jag ville ha en bekräftelse på att jag inte var viktig för någon. Jag ville att ingen skulle ringa och fråga hur det var med mig. Ingen skulle hälsa på mig. Jag ville vara ensam. Ensam så jag kunde hitta mig själv. Men så blev det inte, dom ringde, dom hälsade på och jag var inte alltid ensam. Jag är trevlig och positiv i sociala sammanhang. Jag vet hur man ska bete sig och uppföra sig. Jag vet vad man säger och vad man inte säger. Jag anpassar mig. Jag har anpassat mig så mycket att jag tappat bort mig själv. 

Nu ligger jag här. Under täcket. Med mina Miss sixty jeans. Rabéns Saloner blus. Min peruk. Lyssnar på Rix FM och känner ett lugn i min kropp. 

Ingen förväntar sig någonting av mig fören klockan femton. Då ska jag vara framme på dagis och ta emot mina barn som springer emot mig och skriker "Mamma mamma mamma, min mamma kommer", och det är glädje i skriket jag hör det, min son är glad. Min dotter är glad över att se mig, deras mamma som legat hemma i sängen och vilat mig för att orka ta hand om dom tills det är dags att sova. 

Mina barn mina älskade barn. Mina barn som jag drömde om innan dom ens fanns. Under tiden som dom legat i min mage. Jag har mina två minsta hos mig varje dag, varje natt. Mina två älsta är ifrån mig förutom torsdag-söndag varannan vecka. Dom är utan sin mamma så många dagar. Jag saknar dom och jag vet att dom saknar mig. Det gör ont i mig när jag saknar dom.

Idag kommer jag träffa alla mina fyra barn. Det är då jag mår som allra bäst men Samtidigt som allra sämst. För jag är fortfarande sjuk och klarar inte av deras förväntningar av mig som mamma. Förväntningar av bekräftelse, kärlek jämnt fördelat. Jag orkar inte det än. Men mina barn jag kämpar varje dag för att jag ska orka igen. Jag förstår att ni är/ kommer vara besvikna på mig. Men jag lovar och kan bara säga att jag gör så gott jag kan och samtidigt försöka bevisa det. 

Älskar min Magnus och mina barn. Ni gör mitt liv värt att vilja ta vara på. Att vara med er. Ge och ta. Älskar er.