Helvete

Det är ett jävla helvete varför har jag fått den här sjukdomen. Varför är jag dömt till att aldrig veta hur jag mår. Varför varför måste min familj leva med mig och aldrig veta hur jag mår. Jag orkar inte. Jag vill inte ligga här ensam och dö. Ligga ensam och tycka synd om mig själv. Det är det jag gör. Fast jag helst av allt hade velat skrika på hjälp. Hjälp mig. Håll om mig, bara var med mig. Låt mig inte vara ensam när jag har dom här tankarna pm att jag inte orkar leva mer, tankarna om att det gör ont att leva. 

Det låter säkert jävligt patetiskt, men jag ligger här och känner mig sjukt ensam. För vem jag än ringer fattar inte. Dom förstår inte att jag kan må så dåligt att min ända utväg är att lämna mitt liv bakom mig. Checka in i vila i oändligheten. Mina tunga tankar, jag försöker stoppa dom men det går inte.

Håll om mig, säg inget, säg ingenting låt mig bara känna att jag inte är ensam. Oavsett om du inte förstår. Bara krama mig låt mig få känna värme av liv. Jag ligger och fryser. Gråter. Orkar inte. Det går inte att tänka bort en depression. Det går inte. Snart ska jag klä på mig, jeans, blus och lite smink. Sen kan jag köra och hämta mina barn på skolan och låta barnen få känna att dom har en mamma som inte bara kommer där i myskläder och knappt hälsar och tittar ner i golvet. Det känns som att försöka hålla sig fast i berget vid ett stup och ingen ser eller hör att jag behöver hjälp.